Preskriberingstid: 2 minuter

Ja, det är slut. Jag anade väl det. Ska man gå public med en sak, ja då måste en annan gå i graven.

ETT: Före. 071229.

Det ska vara till att snabbt som fan stänga av telefonen när den ringer olägligt. Föräldrar får undra vidare, är man vuxen för länge sen har man rätt att inte höra av sig på en gång. Om man inte känner för att trissa upp den redan konstiga situationen.

Vi har en fortunate series of underliga events, och en slutstation som blir helt logisk i relation till ämnet, och nivån, på konversationen i början av kvällen med dem som redan lämnat skutan. På vissa sätt en slutstation med inslag av flopp och svårighet att placera i statistiken men vafan, det är en ny sak att göra. Jag välkomnar nyheter, jag plockar vuxenpoäng i ordets icke skojfriska bemärkelse. EP skulle man snarare kallat det om man hållt hårdare på gammal rollspelsterminologi. Nåt att exaltera även de mest härdade skvallervännerna med.

Andra delen, hur man betraktar saken gentemot något annat, om det är ok. Jag vet inte, vi vet ju inte än. Jag skulle säga att jag tar det när det kommer, men visst fan är det bättre att hålla käft. Men sticka från stan, det gör jag inte, ska man ha sitt projekt ska man stå rak i ryggen inför det.


TVÅ: Efter. 080102.

Ja, jag vet ju inte. Men det är snart dags för ett år fyllda för Preskriberingstid: 2 minuter och jag börjar misstänka att det kan finnas skäl att ge upp det. Eller lägga i malpåse, får man anta, nothing lasts forever/who wants to live forever. Det viktiga är i alla fall att det inte kan hållas på såhär om det ska vankas seriositet. Men jag vet som sagt inte.

Statistiken visar ett nytt IP-nummer på torsdagen. Hej Meph.

Det är inte likt mig att vara jävligt frispråkig. Inte för att det verkligen är en riktig frispråkighetsnivå på det jag menar, men ändå inte likt mig. Jag tänker att det är en del i projektet. Vi siktar högt nu. Allt ska med, alla ska med. Jag kör mina vanliga idiotfärder bara för slim slim chances, och landar på ingenstans, ingenting. Som vanligt.

Så det är inte utan överraskning fredagen faktiskt kör stenhårt på alla ska med. Det vankas krock och jag bara skit samma nu kör vi, och det må vara spänt i första spåret, men vad gör man. Det är tvunget att battla egna viljan om viljan ska ändras.

Andra delen, andra spåret, också med. Droppar repliker man inte vet vad man ska göra av. Taskigt läge, men med allt annat oförändrat: i alla fall än en gång upprättad heder. Men det är svårt att kommentera bilden sen utan att kanske sabba nåt.

- - -

På lokal, ny dag. Någon droppar the P-word första gången. Jag noterar ingen reaktion, är det inte nåt att reagera på? Vi pratar om saken, men vi har druckit gratis champagne så jag vågar inte ta något för skrivet i sten. Det kommer repliker som får mig att både lättas och bli nervös. Det beror på vilken sida man står på sen.

Det är som vanligt silly me och vafan händer egentligen. Upptäcker precis hur lite vissa saker går att släppa, och bara kort kort kort därefter: ett vansinnigt otajmat booty call. Jag försöker rejält mycket att producera ett svar som säger nästa gång kanske, och som bara ska framgå i andra änden av luren och inte i andra änden av rummet. Jag tror jag lyckas, men helst hade jag velat vara (på plats! men det går ju inte, så istället) isolerad fem minuter och kapabel att svara högt och rakt. Är du med L eller? Nä (om det ändå vore så väl! det kunde ju lett till möte ändå, med chans till påföljande smygmöte i nån jävla dungeon).

Bränner av ett försök till högt och rakt sms-ledes istället, och, herregud hjälpe mig, ett till kvällen efter (låtarna på rad säger do it do it). Men båda utan svar. Och det är som det brukar därborta men låt mig då vara eller kör hårt för fan! Det är bara de alternativen som finns om det ska kunna fungera att vara jag just nu. Jag försöker få det lite till ett tecken på var jag står i den andra frågan, men jag vill ändå inte ha svaret som det tecknet i så fall leder till. Jag åker nästan-hem istället.

Och det är ju för helvete bra, så vad håller jag på med? Ett skvaller om en kändis ger mig en liknelse jag verkligen inte vill veta av, men nog fan kan det vara sant.

Tryggheten att kunna skita i vissa typer av floppar, ha nåt for free. Ska man alltid behöva välja mellan de här två sidorna? Ska man vara lättcharmad av andras hype kring nåt man redan har? Ska man välja att breaka nyheter för fler än en? Och vafan säger man då?

Det är T plus 3 och allt smooth, och bara en helt annan typ av spöke förekom T minus 0. Nog mest jag som är spöket där, dessutom. Och det må finnas andra tankar ungefär jämt men nä, jag vet att T plus 2 var på topp 10 och jag vet att det kan verka godtyckligt eller konstigt att döma efter vad andra tycker, men jag litar på vad vissa säger väldigt mycket.

Y har mitt förtroende.
J har mitt förtroende.
M börjar få och N har det definitivt men har hon egentligen sagt nåt på allvar än?

Det kan kännas som ett high-school-films-vad, men men vissa tester måste verkligen utföras.

Jag drömmer om helt andra saker. På natten alltså, dagdrömmarna har inget med det här att göra. För jag har bara nojor och mardrömmar på dagen. På natten, då, gamla spöket gör en return och en ny ska-inte-ha-nåt (men stämningen säger annorlunda). Jag vaknar ändå strax efter, bredvid en livs levande istället och är lite arg på min hjärna.

Dubbel rädsla är delad rädsla, jag tar ut nojorna mot varandra. De är nojor för nojor också, den ena att noja sig för att vara sån som inte vågar vara seriös (oh no never be wit anyone else ever again), den andra att noja sig för att vara ynklig och bara vilja ha trygghet och givet liv. Som sagt - de tar ut varandra, samtidigt som de gör ett moment 22. Men jag skiter i vilket, rullar med det, och väntar på krocken om T minus 4.

En förstagång sedan ändrade förhållanden det där andra året bakom. Jag vet inte varför jag noterar det, men ännu mindre vet jag hur jag lyckats glömma bort hur saker ligger till. Varför jag kanske undvikit vet jag dock mycket väl. Mest lättgenerad i stan gillar inte efterspelet och jag rodnar säkert där i mörkret.

Någonstans säger det ändå något. Och jag vill prata med människor, pratar med människor, säger kanske för mycket, vad vet jag. Vad det ska bli av det hela, vafan vet jag?

Ha. Så det är såhär vi ska ha det? Det finns en tandborste som är min på en hylla i en annan lägenhet. Vännen sa nyss att hon fått frågan av hennes såndär, vad hon och den andra var egentligen. Ska jag vänta på samma? Ställa den själv? Härja mer?

Jag vill härja mer. Men jo, visst dök antalet intressanta en smula, periferin borta. Den var alltså onödig. Jag tackar ja, alltid, nästan, fortfarande, men jag jagar inte nåt i onödan. Jag tänker att jag kanske är rädd, comme les films américaines, les romcoms. Klyschan att frukta seriositet. Men jag vet förstås att det enda jag fruktar är seriositet gone sour.

Nåt sånt.

Alltså det får ju vara nån måtta och så. Hålla sig i skinnet/undvika problem, men jag är ju inte den som spottar i glaset. Jag hade ju redan spanat förr. Och nånting måste avleda uppmärksamhet från den där andra saken som väl inte lär hända men inte släpper mig ändå.

Så jag väljer problemvägen, glad i hågen, vi ska av på samma hållplats. Praktiskt. Så är det kallt men man är kvar ute ändå, länge som fan, sen hem. Kolla Face, meddelande. Ensam hemma, de andra borta, tycker det är lite jobbigt. Jag svarar som en idiot som inte fattar nåt. Mer antydan. Jag svarar som en idiot igen, sen kommer tänkte ringa dig och be dig komma hit men jag har ju inte ditt nummer. Hallå! Costanzaaa!

Raskt svara rätt, raskt traska dit. Vem vet, de andra kanske visst är på väg hem. Kommer dit/stannar kvar.

Och nu börjar det bubbla upp. Frågor om den där ständigt återkommande jävla idiotgrejen, den jag inte fattar hur den kan ha orsakat så mycket skit. Men det verkar lugnt för den viktigaste delen häromkring, just nu. Jag ska se efter.

Det bästa kanske vore att bara lyckas ha jävligt kasst sex och få det ur systemet. Klart man inte vill ha den pinsamheten heller. Men om det skulle knipa, om man vill bli mer seriös. Bara så.

Smyga sig ner i källarn och tafsa lite. Jag är en sucker för billig spänning, det är nog bara för att det är så fucked jag är så intresserad. Jag tror jag till och med vill att det ska vara skälet. Är du svartsjuk? Nä. Är du eller? Jag vet bara att jag får nåt eller inte och vad ska man göra liksom.

Förresten. Hur någon likförbannat hör när jag, i tron att musiken döljer, utbrister ett kuken. Hur förklarar man en sån sak?

Jag är inte klar än.

Jag räknar. Borträknat bakom den röda linjen samt under en annan röd linje blir det 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7. Alltså det är ju lite parodiskt, men. Jag är så jävla less på halvmesyr, och det gäller både halvmesyr typ A och typ B, men typ B kommer jag ju inte i närheten av utan att passera typ A, så den är ju relativt undanröjd. Än så länge.

Jag vet inte, har man inte goda chanser nu, att nån bara ska hugga tag så man slipper tänka en stund? Och vänta, 8 kan det vara. Oh lord. Snart är min chart till och med så infekterad att inte en enda person kan se den. Men goda chanser om än bara eventuella, det är positivt det.

Hålla på att flippa den fram och tillbaka i jakt på stroboskopeffekt eller?
Moget.

Jag måste ju för fan lämna dörren öppen hela tiden för att bevaka dig.
Av eller på.

Por favor.

Wow. Bara en signal sådär plötsligt, riktigt sent, och allt före är bortglömt. Nej, inte bortglömt, omvänt - och att det var så illa två sekunder innan gör det bara bättre bättre bättre. Om du lovar att.

Men så är det i samma veva som minst två saker till och hur man administrerar sina skillz blir väldigt viktigt.

Åååhå, skratta eller gråta. Rivsår på halsen och cravin' some more. Det flimrar förbi och jag vet att en och annan väg inte är den seriösa, men jag letar febrilt efter dem ändå. Tar bort ett ord men fortfarande ligger det där ute tillsammans med både min värdighet och nyupptäckta kvalitet. Den sistnämnda bara hånar.

Jag vill ha användning, och ni ska fan veta att jag sitter på skillz, men inte de inledande som leder till bevis.

Är det dramarisken eller är det jag? Jag trillar inte in genom dörren mitt i natten i alla fall, så mycket vet jag, men herregud ska jag lära mig nån gång eller? Det är precis så kakan smulas, och kommer inte smulorna på min mage är det bara kuken.

Vila ögonen du, och vakna sedan med rätt bild på nätet. Jag ska leta på annan ort tillsvidare. Kan aldrig göra annat, men fan om jag inte vet att det kommer bli återfall om jag sedan låst in mig, för det är svårt att släppa. Jag har svårt att släppa.

Naglar i huden, ge mig.