Preskriberingstid: 2 minuter

Ja, det är slut. Jag anade väl det. Ska man gå public med en sak, ja då måste en annan gå i graven.

ETT: Före. 071229.

Det ska vara till att snabbt som fan stänga av telefonen när den ringer olägligt. Föräldrar får undra vidare, är man vuxen för länge sen har man rätt att inte höra av sig på en gång. Om man inte känner för att trissa upp den redan konstiga situationen.

Vi har en fortunate series of underliga events, och en slutstation som blir helt logisk i relation till ämnet, och nivån, på konversationen i början av kvällen med dem som redan lämnat skutan. På vissa sätt en slutstation med inslag av flopp och svårighet att placera i statistiken men vafan, det är en ny sak att göra. Jag välkomnar nyheter, jag plockar vuxenpoäng i ordets icke skojfriska bemärkelse. EP skulle man snarare kallat det om man hållt hårdare på gammal rollspelsterminologi. Nåt att exaltera även de mest härdade skvallervännerna med.

Andra delen, hur man betraktar saken gentemot något annat, om det är ok. Jag vet inte, vi vet ju inte än. Jag skulle säga att jag tar det när det kommer, men visst fan är det bättre att hålla käft. Men sticka från stan, det gör jag inte, ska man ha sitt projekt ska man stå rak i ryggen inför det.


TVÅ: Efter. 080102.

Ja, jag vet ju inte. Men det är snart dags för ett år fyllda för Preskriberingstid: 2 minuter och jag börjar misstänka att det kan finnas skäl att ge upp det. Eller lägga i malpåse, får man anta, nothing lasts forever/who wants to live forever. Det viktiga är i alla fall att det inte kan hållas på såhär om det ska vankas seriositet. Men jag vet som sagt inte.

Statistiken visar ett nytt IP-nummer på torsdagen. Hej Meph.

Det är inte likt mig att vara jävligt frispråkig. Inte för att det verkligen är en riktig frispråkighetsnivå på det jag menar, men ändå inte likt mig. Jag tänker att det är en del i projektet. Vi siktar högt nu. Allt ska med, alla ska med. Jag kör mina vanliga idiotfärder bara för slim slim chances, och landar på ingenstans, ingenting. Som vanligt.

Så det är inte utan överraskning fredagen faktiskt kör stenhårt på alla ska med. Det vankas krock och jag bara skit samma nu kör vi, och det må vara spänt i första spåret, men vad gör man. Det är tvunget att battla egna viljan om viljan ska ändras.

Andra delen, andra spåret, också med. Droppar repliker man inte vet vad man ska göra av. Taskigt läge, men med allt annat oförändrat: i alla fall än en gång upprättad heder. Men det är svårt att kommentera bilden sen utan att kanske sabba nåt.

- - -

På lokal, ny dag. Någon droppar the P-word första gången. Jag noterar ingen reaktion, är det inte nåt att reagera på? Vi pratar om saken, men vi har druckit gratis champagne så jag vågar inte ta något för skrivet i sten. Det kommer repliker som får mig att både lättas och bli nervös. Det beror på vilken sida man står på sen.

Tryggheten att kunna skita i vissa typer av floppar, ha nåt for free. Ska man alltid behöva välja mellan de här två sidorna? Ska man vara lättcharmad av andras hype kring nåt man redan har? Ska man välja att breaka nyheter för fler än en? Och vafan säger man då?

Det är T plus 3 och allt smooth, och bara en helt annan typ av spöke förekom T minus 0. Nog mest jag som är spöket där, dessutom. Och det må finnas andra tankar ungefär jämt men nä, jag vet att T plus 2 var på topp 10 och jag vet att det kan verka godtyckligt eller konstigt att döma efter vad andra tycker, men jag litar på vad vissa säger väldigt mycket.

Y har mitt förtroende.
J har mitt förtroende.
M börjar få och N har det definitivt men har hon egentligen sagt nåt på allvar än?

Det kan kännas som ett high-school-films-vad, men men vissa tester måste verkligen utföras.

En förstagång sedan ändrade förhållanden det där andra året bakom. Jag vet inte varför jag noterar det, men ännu mindre vet jag hur jag lyckats glömma bort hur saker ligger till. Varför jag kanske undvikit vet jag dock mycket väl. Mest lättgenerad i stan gillar inte efterspelet och jag rodnar säkert där i mörkret.

Någonstans säger det ändå något. Och jag vill prata med människor, pratar med människor, säger kanske för mycket, vad vet jag. Vad det ska bli av det hela, vafan vet jag?

Ha. Så det är såhär vi ska ha det? Det finns en tandborste som är min på en hylla i en annan lägenhet. Vännen sa nyss att hon fått frågan av hennes såndär, vad hon och den andra var egentligen. Ska jag vänta på samma? Ställa den själv? Härja mer?

Jag vill härja mer. Men jo, visst dök antalet intressanta en smula, periferin borta. Den var alltså onödig. Jag tackar ja, alltid, nästan, fortfarande, men jag jagar inte nåt i onödan. Jag tänker att jag kanske är rädd, comme les films américaines, les romcoms. Klyschan att frukta seriositet. Men jag vet förstås att det enda jag fruktar är seriositet gone sour.

Nåt sånt.

Alltså det får ju vara nån måtta och så. Hålla sig i skinnet/undvika problem, men jag är ju inte den som spottar i glaset. Jag hade ju redan spanat förr. Och nånting måste avleda uppmärksamhet från den där andra saken som väl inte lär hända men inte släpper mig ändå.

Så jag väljer problemvägen, glad i hågen, vi ska av på samma hållplats. Praktiskt. Så är det kallt men man är kvar ute ändå, länge som fan, sen hem. Kolla Face, meddelande. Ensam hemma, de andra borta, tycker det är lite jobbigt. Jag svarar som en idiot som inte fattar nåt. Mer antydan. Jag svarar som en idiot igen, sen kommer tänkte ringa dig och be dig komma hit men jag har ju inte ditt nummer. Hallå! Costanzaaa!

Raskt svara rätt, raskt traska dit. Vem vet, de andra kanske visst är på väg hem. Kommer dit/stannar kvar.

Och nu börjar det bubbla upp. Frågor om den där ständigt återkommande jävla idiotgrejen, den jag inte fattar hur den kan ha orsakat så mycket skit. Men det verkar lugnt för den viktigaste delen häromkring, just nu. Jag ska se efter.

Smyga sig ner i källarn och tafsa lite. Jag är en sucker för billig spänning, det är nog bara för att det är så fucked jag är så intresserad. Jag tror jag till och med vill att det ska vara skälet. Är du svartsjuk? Nä. Är du eller? Jag vet bara att jag får nåt eller inte och vad ska man göra liksom.

Förresten. Hur någon likförbannat hör när jag, i tron att musiken döljer, utbrister ett kuken. Hur förklarar man en sån sak?

Jag är inte klar än.

Jag räknar. Borträknat bakom den röda linjen samt under en annan röd linje blir det 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7. Alltså det är ju lite parodiskt, men. Jag är så jävla less på halvmesyr, och det gäller både halvmesyr typ A och typ B, men typ B kommer jag ju inte i närheten av utan att passera typ A, så den är ju relativt undanröjd. Än så länge.

Jag vet inte, har man inte goda chanser nu, att nån bara ska hugga tag så man slipper tänka en stund? Och vänta, 8 kan det vara. Oh lord. Snart är min chart till och med så infekterad att inte en enda person kan se den. Men goda chanser om än bara eventuella, det är positivt det.

Wow. Bara en signal sådär plötsligt, riktigt sent, och allt före är bortglömt. Nej, inte bortglömt, omvänt - och att det var så illa två sekunder innan gör det bara bättre bättre bättre. Om du lovar att.

Men så är det i samma veva som minst två saker till och hur man administrerar sina skillz blir väldigt viktigt.

Att det inte lämnar, att man tänker på det ändå. Men: inte ångra sig, bara känna hur man velat ha bara lite till/one for the road. Förutsatt: att man genomskådar sig själv samtidigt. Och jag är säker nog.

Att inte veta var man ska ta vägen är another thing, men då kan det vara en bra idé att betänka att man inte är desperat nog för att dra med den där alldeles för unga som var intresserad. Det finns säkert nån slags formel för det där, en funktion som ritar upp fördelning av suget och äran-i-behåll-motivet. Och linjen som skär kurvan där den absoluta gränsen går. Och jag är fanimej home, safe.

Det slår mig när jag läser ungefär detsamma i en bok vad jag tänkte efter förra krocken. En bra sak, en utlösare, det där man måste göra för att fatta. Men jag vet ju att det går utan också, om jag är den som skärper mig.

Som jag sa, dock: finns ingen tid. Det är, för att behålla lite heder, beyond annat än riktigt möte. Jag får vänta på min avskiljare. Jag låtsas det kan gå snabbt och tänker positivt.

Jag sätter på mig tvångströjan jävligt frivilligt även om jag (inte ångrar men) är besvärad sen. Fan det är ett jävla liv att hålla på att klaga över men jag vet ärligt talat inte hur man gör sånt här. Fortsätter söka, fortsätter. Skickar mina mess på fyllan på klubben på chansen. Ser framför mig hur det kommer hända igen.

Önskar jag var den jag kallats för alldeles nyss: no regrets. Där är skillnaden, att bry sig eller inte, och jag tar stolthet i att bry mig. Men en lycklig idiot är åtminstone lycklig.

Kan i alla fall dra en ny skåra i pistolkolven, ifall sånt alls betyder nåt. Fortfarande scared to death för det där, men även om jag är mer missnöjd än nånsin med min egen fälla får jag sätta det här som positivt.

Ja det är jag. Han som alltid gör som man inte bör. Bara kör, nepp, tänker sig inte för.

Så ligger man där bredvid och klockan är sjukt mycket redan, och hur kan tiden gå sådär fast man inte gör annat än att pilla lite i nåns hår och säga ingenting. Tänka hur man ska få det vidare, om man vill få det vidare. Sedan vänta hela resten av dagen innan man smyger sig fram lite sådär halvfegt och inte vet om man ska bli nöjd eller förvirrad av att nyktra kyssar givetvis är mycket bättre.

Jag vill säga nöjd, jepp jepp, säga nöjd.

Alla tillstymmelser till kristallklara lägen har blivit flammiga i diskmaskinen. Jag föreställer mig själv en situation där jag tvingas dra tricket George Costanza använder för att bli av med hon som vägrar låta honom göra slut. Ja, det är bara att råka stöta på henne när man sitter där med Carrot-face. Men i nuläget ska jag förstås inte klaga utan kalla det för success! och chanser tillbaka. Det är det enda som kan få mig sluta älta att den enda som var perfekt är körd redan.

Vi sätter det som positivt.

Det är bättre när det är plötsligt. Och bättre bland folk. Höga ljud, hög musik, vi kan skita i det om vi vill. Jag gör så, tills vidare. Det är D som får göra det, säga det, jag får ett slags upprättelse. Det är sjukligt oväntat. Jag är mycket nöjd. Så släpper blicken ett tag och jag kan dansa vidare helt utan att spana nånstans. Det är också oväntat.

Men det är bra.

Allt är bra, ett tag, tillräckligt. Det jag gör nu är att intala mig att det är OK att inte veta. Att inte ha mål. Jag vet att jag vill ha det, men jag vet inte hur det känns utan heller. Bara nivåer, grad av styrka. Finns utan?

Men det är bra. Det är bra.

Och jag har följt dig hem. Vi har pratat om bitterhet och sett människor bada i fontänen, vi gissade att de var studenter. Du klär av dig ogenerat. Det gör mig inte särskilt säker. Men oavsett andra tankar sover vi bara. Det är gott nog egentligen. Men det gör mig inte särskilt säker.

Jag kan aldrig sova länge, jag vaknar efter några timmar. Det är ljust i rummet, och varmt, du ligger utan täcke. Jag ser åt ditt håll och tänker. Det är så mycket som stämmer. Varför ska det vara så?

Du är ju inte den du borde vara.
Och jag ville ge upp på att ha en typ.

Men allvarligt talat (ärligt, säger du), jag ska ju lära mig nån gång. Så i slutet: du stjäl en cykel och jag stjäl en kyss. Flera, men det ska låta bra också.

Det drar åt olika håll så lätt, och jag är kappan efter vinden, det vet alla. Vissa mer än andra, och de pikar, och de hjälper. Ibland är det samma sak. Men jag ska lära mig nån gång, så i mitten: jag bara gör det och nån fattar, accepterar, men det är inte lätt ändå. Jag lär mig mer saker, som att inte svara varje gång. Man måste ju inte det.

Jag är helt jävla psychic, jag känner det en mil bort, men jag tror att jag lägger upp det för mig för att lära mig nån gång. Så i början, före: jag säger åt er att komma båda två och bara väntar på resultatet.

Och nu är saker uppe på ytan, och det är det positiva och om det ändå skulle skita sig har jag lärt mig nåt.



- - -

En bonus är att ett slags arbete är kommet till ett slags slut.

De jag låter ringla ut. Kanske man skulle låta dem ta en omväg nästa gång.