Preskriberingstid: 2 minuter

Och man tror man gör det och att det är gjort. Sedan kommer det tillbaka, och det andra man gör kommer inte tillbaka alls som det borde. Och det ena med det tredje är också bortkastat och man har stått och väntat med sjukaste fyllan som en komplett idiot. Blåser upp i mitt ansikte men jag har alltid mer porslin i skåpet.

Jag vill inte bli avkrävd på svar jag inte kan ge. Jag vill inte plocka fram the fine china för vilken jävla situation som helst. Båda försöker jag ändå, likförbannat.

Jag har inte bara dragit i den själv, snaran. Men den sitter åt och helt ärligt var det länge sen jag kände mig så jävla illamående. Och fast jag kan filtrera bort den känslan, allt det andra ligger också där och kan ta över (det finns så mycket bra), är det i just filtret problemet ligger. Externt, internt - positiva sidor lurar mig att fortsätta. Ni säger åt mig att sluta.

Det är första del. Andra del är det veka, även med positiva sidor borta eller för länge sen utspelade kommer jag inte runt mig själv och hur jag inte kan det här. Vet inte. Ni säger åt mig att sluta.

Och jag bara kan inte. Men faktum kvarstår: Jag har aldrig nånsin blivit så oerhört anklagad. Även detta genom filter, förvisso, men fortfarande så hårt. Och när jag inte delar uppfattningen låter jag dels som en sån där, och dels gör det ingen nytta alls. Jag är fast i den där rollen igen och jag hatar den men måste värna om den och allt jag säger och gör skapar ringar i vattnet. Vågor. Tsunami, vem vet?


Då har jag inte ens varit inne på Samtidigt!

Det är så jävla trångt, men jag är så jävla smickrad, och så jävla ovan, och när en, två, tre, fyra, ringer mig i ett svep (och en till tittar sådär), kan jag bara känna det starkare. Ja, all of the above. Sedan garanterat välja den sidan, vägen, metoden man borde lärt sig vad den gör för länge sen.

Och man tar en öl till och är som folk. En idiot, alltså. Gör sin lilla turn on the catwalk, får fram de sämsta och de bästa, det är inte något negativt egentligen. Det bara är så. Blicken ställer till det, saker som sägs och görs likaså. Människor kommer för nära, människor håller sig på avstånd, man vet inte, alls.

Tittar en sväng på telefonen, titt nummer jättemånga, och det räknas till tredje gången ett nytt inkommit från fel fel fel. För att inte tänka över: bara rulla med. På det sättet hamnar jag på samma plats vi började dagen, jag ser huset där mitt emot genom ett fönster, det är genom att rulla med jag sitter där jag sitter. Man behöver inte sluta, man kan hamna någon annanstans sen.

Och det blir en dag efter denna och den dagen innehåller illamående, stillasittande, förlorad matlust. Påminnelser om saker som kommer och saker som borde vara redan här. Det mesta jag skriver upp i kalendern nu vill jag göra, men skulle jag skriva allt skulle det inte vara så.

Jag behöver fan klippa mig, såhär kan man ju inte se ut nu.

Det myllrar och har sig. Saker drivs till spetsen, jag kan inte ta såna här beslut. Det tvingar mig bara att inse hur mycket jag hellre fortsätter i myllret än tar med något därifrån.

Eller också vill jag ta med mig något annat än det som ges, eller vänta och se. Vänta och se är fan mina ledord och min curse. Jag kan inte ikväll, imorgon, onsdagtorsdag. Jag kanske är upptagen. Jag vill bort från det, jag är hellre bara i kaos. Jag vill till det, men vägen går genom kaos.

Jag blir, oavsett allt annat, livrädd inför den seriösa vägen. Jag säljer bara kroppen: Inga kyssar - off limits! Det finns bara förpliktigelser den vägen, och det är närmare än på länge och kanske skulle jag nöjt mig med bara det första hotet/löftet som avbröts när någon hade mer vett än jag skulle haft.

Skriva pro/con-list, ja precis, det ligger fan inte långt bort nu. Hur gammal är du? Det är en viktig sak. Får jag skriva det på min lista?

Jag har aldrig gjort det här förut - kan man säga det?
Jag är inte klar med en annan sak egentligen - kan man säga det?

Eller precis så. Att man inte vet riktigt var det står längre, ens på hemmaplan. Man börjar rota och gräva och egentligen är alla resultat beroende av dagsform och vem man pratade med sist. Arbetet med saker rörande gamla historier gör att sånt rivs upp, tillsammans med andra faktorer som river upp. Fan.

Jag tror att det är head over heels jag vill ha. Men erfarenheten är inte så god. Jag startar hype kring varje öppning och tjatar öronen av några stackars individer och sen tänker de efter några floppar att man inte ska lyssna så mycket på vad jag säger. Peter och vargen. Green Lantern och kärleken. Haha.

Det är väl egentligen bra, att man inte låst sig och grämer, men jag vill bara skaka av mig singelblicken som vägrar lämna när man är ute. Och jag vet bara ett sätt att göra det på. Två, men det andra är bara ett skämtalternativ jag inte ens vill tala om vad det är.

Alla rena ångestmoment ur vägen, nästan, det borde vara solsken nu.

Den där grejen man gör/du vet den där grejen/ja, just den. Igen. Tydligare resultz. Fast på skalan under nollpunkten. Inte trivsamt.

Tydligt, ja, och bra i alla fall, nånstans. Men de raka rören man ber om är ju lagom trevliga i verkligheten. Och det går inte ens att säga don't flatter yo'self, analysen stämmer ju hur mycket jag än låtsas kunna förneka det. Vad gör man, vissa är ju bara så jävla coola att man inte kan hjälpa att vara intresserad. Lägger man på två extremt fina detaljer på det ytligare planet, en väntad/en oväntad, då har man redan gått i fällan innan man ens tänkt efter.

Tillbakagång och nya spår, det får vara mitt nikotinfria snus framöver. Jag hoppas kunna sätta en annan etikett snart.

Min egentliga gissning är hur jag tilltalas av det inledande. Jag vill åt stunden före kyssen, blicken före läpparna, höra repliken med det annorlunda tonfallet. På så sätt är det bra att vi alltid börjar om.

Känslan driver framåt sedan, visst, men målet är alltid passerat. Man vet bara inte var man ska ta vägen, någonstans måste allting hamna. Vi lägger det på lite olika ställen varje gång.

Det inledande, jag vill frysa ner det till en nollpunkt. Spara det och plocka fram. Analysera, isolera hemligheten som leder framåt. Vad man säger, vad man gör.