Preskriberingstid: 2 minuter

Och förresten. Är det dramat, är det det? Är det det man söker, det som hålls fast vid, det som driver framåt? Sen neråt. Är neråt priset man betalar eller en del av det man sökte? Och framför allt: är det oundvikligt?

Åt helvete gäller väl egentligen fortfarande.

Nä, nu är det fan dags att det skruvas igen. Ordentligt eller bara nåt, skit samma, men tecken kan fara åt helvete, jag vill ha raka bud av härold läst från rulle på torget. Exakta skattesatser att betala till Prins John och Nottingham. Exakta besked på vad jag får i valuta.

Och jag skulle kunna lägga in hot här, men jag vet inte längre om det finns nån kraft i hotet. Jag vet att jag har andra intressen, men sen tar det stopp. Jag vet att jag gör den där grejen igen. Du vet, den där grejen? Grejen man gör? Du vet? Den ja, jag följer efter och hakar på, är kanske jobbig, satsar värdefull sömntid på att hänga runt ett par extra timmar för att se efter om det där. Och sen är det bara hej hopp och folk som på allvar inte tror att jag hör när det viskas i ett öra att bli av med kompisen.

Pek och tecken för att undersöka status. Men vafan, vem vet status ens om man skulle vilja svara?

Jag vet inte status och där har vi hela grejen. Och du, och du, och du, och ja, du också, kan dra åt helvete.

Om jag förstår mig rätt förstår jag mig inte. Missförstå mig rätt. Ja.

Men det ligger därinne och ranglar och nu ska jag bara räkna ut i vilken låda det ligger bäst. Ska man maskera hela skåpet eller bara det som finns inuti? Ska man tänka på vem som ansvarar för vad eller ska man bara skita i vilket och inte ge det livslängden?

Jag kan bara ta ställning till saker jag har alldeles för lite fakta om. All information som finns ger mig bara huvudvärk. Jag hoppas du fungerar likadant.

Det gäller allt. Svettas över så många saker att jag för varenda en tänker att den knuten får reda ut sig själv, jag är upptagen. Går ihop? Nä.

Men där man inte är ensam att dra, där man kanske borde låta andra dra. Kanske. Om du trillar omkring på det där gulliga sättet jag föreställer mig för att du är så ohyggligt full kan jag tänka att det är lite gulligt, istället, att jag personligen gick mina raka steg över hela stället och visste ingenting. Och kanske föredra det.

Definitivt föredra det, men ha rätt, det är annat att tala om.

Det är nu vi tar i med de hårda handskarna och strejkar. Högt spel. Vi provar i alla fall. En gång. Vi låtsas att vi gör det. Och sen kan vi se om det fungerar. Klart det inte gör. Taktik är överskattat.

Men hur ska man annars uttrycka sig?

Jag ska hamna där, ögonblicket där jag bara vill scratcha skivan, repeat repeat repeat. Jag ska hamna där och kanske är det dags att ge upp valet av skiva, men jag är sån. Jag kan inte börja gräva i backen efter nytt innan nålen följt alla spår och spelat sig igenom även sida B.

Sidbytet, kanske. Är det där vi är nu?

Ska man klassa det som positivt? Jag försöker, trots att kroppen sagt emot. Positiv jinx, finns det något sånt?

Det är lite lustigt att ni gör det allihop. Och nu talar jag på det där sättet som bara är idiotiskt och sätter en uppdelning i två läger som nåt slags fiendeskap, men när jag säger ni menar jag ni som kommit i min väg på bara det där sättet.

Men. Det handlar om cykeln, som avståndsmarkör. Ni har med det där jävla fordonet som en brandvägg mellan mig och er. Vi stämmer träff, och man väntar en stund, och sedan kommer ni cyklandes dit. Och man vet att nu hamnar jag på fel sida om den, igen, garanterat. Och gör det. Men till och med på rätt sida om den blir avståndet längre än vanligt. Uppmärksamheten på gatan, på kanter, på styret.

Jag vet, av praktiska skäl oftast. L är försenad och jag ska väl kanske inte tycka det är bättre att vänta, men så jävla långt är det inte att gå, och ta vagnen i så fall, för helvete. För det är ju aldrig fråga om att något ska göras som kräver cykel, varken just då eller efteråt. Jag vill ha luften mellan oss som sakta krymper och sedan nuddar man och sedan håller handen den andra handen. Men du har en cykel där.

Det värsta då, ett tag sen nu förstås, när D dessutom hade den fina takten i övrigt. Hon kommer cyklandes. Till mötesplatsen från hemmet, med ett avstånd däremellan på kanske femhundra meter. Och när vi senare skiljs åt är det alldeles nedanför den sista backen upp till henne, och jag är helt förstörd, och D säger att hon nog ska gå hem nu, och jag tar vagnen som kommer förbi och tittar ut på D som leder cykeln uppför den branta backen, det ser jobbigt ut, och jag är som sagt förstörd men allt konkret jag tänker är varför i helvete hade hon med sig cykeln?

Om den bara skulle ledas över halva stan liksom.