Att det slår om.

Wow. Bara en signal sådär plötsligt, riktigt sent, och allt före är bortglömt. Nej, inte bortglömt, omvänt - och att det var så illa två sekunder innan gör det bara bättre bättre bättre. Om du lovar att.

Men så är det i samma veva som minst två saker till och hur man administrerar sina skillz blir väldigt viktigt.

Awaiting the hour of reprisal.

Åååhå, skratta eller gråta. Rivsår på halsen och cravin' some more. Det flimrar förbi och jag vet att en och annan väg inte är den seriösa, men jag letar febrilt efter dem ändå. Tar bort ett ord men fortfarande ligger det där ute tillsammans med både min värdighet och nyupptäckta kvalitet. Den sistnämnda bara hånar.

Jag vill ha användning, och ni ska fan veta att jag sitter på skillz, men inte de inledande som leder till bevis.

Är det dramarisken eller är det jag? Jag trillar inte in genom dörren mitt i natten i alla fall, så mycket vet jag, men herregud ska jag lära mig nån gång eller? Det är precis så kakan smulas, och kommer inte smulorna på min mage är det bara kuken.

Vila ögonen du, och vakna sedan med rätt bild på nätet. Jag ska leta på annan ort tillsvidare. Kan aldrig göra annat, men fan om jag inte vet att det kommer bli återfall om jag sedan låst in mig, för det är svårt att släppa. Jag har svårt att släppa.

Naglar i huden, ge mig.

Hur man vet.

Att det inte lämnar, att man tänker på det ändå. Men: inte ångra sig, bara känna hur man velat ha bara lite till/one for the road. Förutsatt: att man genomskådar sig själv samtidigt. Och jag är säker nog.

Att inte veta var man ska ta vägen är another thing, men då kan det vara en bra idé att betänka att man inte är desperat nog för att dra med den där alldeles för unga som var intresserad. Det finns säkert nån slags formel för det där, en funktion som ritar upp fördelning av suget och äran-i-behåll-motivet. Och linjen som skär kurvan där den absoluta gränsen går. Och jag är fanimej home, safe.

En krossbil är enda lösningen.

Kör hårt kompis, ingen annan kommer göra det åt dig. Och att det ligger kvar en tredubbling av olusten från innan även efteråt betyder inte att det inte kommer försvinna helt ändå efter ett tag. Känn dig vuxen nu för helvete.

Man måste hämta krossbilen, man måste ta på de hårda handskarna. Låtsas att det faktiskt är en själv som fått slaget och krosset till största del. Är det inte trots allt det egna som är det enda man kan ta på och veta det är verkligt? Olusten för att annan drabbats blir alltså skälet till att inte ha olust för att annan drabbas.

Och även med det åt sidan är det sedan länge givet att annan skulle drabbats mer av vidare icke-handling.

Ja, det är bra.


Hot.

Det kan ju vara så.

I alla fall en av två.

Det är nummer ett, som är att jag är en jävla push-over. Allra mest inför mig själv såklart, det är inte andra som tar advantage, det är de där mest enkelspåriga sidorna hos mig, dig, dem. Såna som gör att man tänker cigg cigg cigg godis godis öl cigg öl godis. Eller knulla. Eller faktiskt hångla också, det är inte så noga.

Det är nummer två, hot. Konsekvensen i obehag och potentiell social katastrof (den risken har minskat dock). Den jag talar om för dig om du frågar, men för H, aldrig. Där är det omvänt. Lustigt egentligen.

Jag har träffat mamman två gånger redan. Och fan om jag inte gillar henne dessutom. Och det är bara så jävla orättvist att det ska strös en massa romantiska klyschor över den här grejen. Hångla under filt i spöregn. En jävla månförmörkelse precis när vi röker efter sex. Lämna mig ifred.