Vad det för med sig, pt. II - Hahahaha.
Den där grejen man gör/du vet den där grejen/ja, just den. Igen. Tydligare resultz. Fast på skalan under nollpunkten. Inte trivsamt.
Tydligt, ja, och bra i alla fall, nånstans. Men de raka rören man ber om är ju lagom trevliga i verkligheten. Och det går inte ens att säga don't flatter yo'self, analysen stämmer ju hur mycket jag än låtsas kunna förneka det. Vad gör man, vissa är ju bara så jävla coola att man inte kan hjälpa att vara intresserad. Lägger man på två extremt fina detaljer på det ytligare planet, en väntad/en oväntad, då har man redan gått i fällan innan man ens tänkt efter.
Tillbakagång och nya spår, det får vara mitt nikotinfria snus framöver. Jag hoppas kunna sätta en annan etikett snart.
ADT, pt. II (och vad det för med sig).
Så plötsligt blir det tydligt att det här blivit en följetong om projektet. Och jag har inte nämnt det uttryckligen, och kommer inte heller göra det, men som det formulerats i mitt huvud går det ju ut på något som måste innehålla att sluta med fegspelet också. Måste.
Skulle jag vara åtminstone halvvägs skulle jag lova att inte spela fegt nästa gång, men det kan jag inte.
Last call for alcohol.
Nu är det helt andra sorters square one, nämligen de äkta. Och det är ju nog så jobbigt, men herregud man ska väl växa upp nån gång? Om det där nu ens inkluderas i att växa upp. Vi kan alltså säga att det finns följande alternativ: 1) Det inkluderas i konceptet, och jag fixar det. 2) Det inkluderas inte, men jag fixar det. 3) Det inkluderas, men jag fixar det inte. 4) Det inkluderas inte och jag fixar det inte.
Då är bara alternativ 3 någorlunda skamligt, medan 1 är helt ok och som sig bör, 2 är kalas och toppen, och 4 inte så kul men tydligen som sig bör. Någon kanske är bra på det där med odds, så kan jag få hjälp och vi kan räkna vidare.
Olika typer av hinder. Inledande manöver.
Min egentliga gissning är hur jag tilltalas av det inledande. Jag vill åt stunden före kyssen, blicken före läpparna, höra repliken med det annorlunda tonfallet. På så sätt är det bra att vi alltid börjar om.
Känslan driver framåt sedan, visst, men målet är alltid passerat. Man vet bara inte var man ska ta vägen, någonstans måste allting hamna. Vi lägger det på lite olika ställen varje gång.
Det inledande, jag vill frysa ner det till en nollpunkt. Spara det och plocka fram. Analysera, isolera hemligheten som leder framåt. Vad man säger, vad man gör.
Vi måste skynda oss.
Jag kan aldrig sova länge, jag vaknar efter några timmar. Det är ljust i rummet, och varmt, du ligger utan täcke. Jag ser åt ditt håll och tänker. Det är så mycket som stämmer. Varför ska det vara så?
Du är ju inte den du borde vara.
Och jag ville ge upp på att ha en typ.