En hel servis åt helvete.
Och man tror man gör det och att det är gjort. Sedan kommer det tillbaka, och det andra man gör kommer inte tillbaka alls som det borde. Och det ena med det tredje är också bortkastat och man har stått och väntat med sjukaste fyllan som en komplett idiot. Blåser upp i mitt ansikte men jag har alltid mer porslin i skåpet.
Jag vill inte bli avkrävd på svar jag inte kan ge. Jag vill inte plocka fram the fine china för vilken jävla situation som helst. Båda försöker jag ändå, likförbannat.
I can't believe it's not love.
Nä, hej du, jag vet det så väl. De där punkt 1 och punkt 2 på listan, de måste. Ordningen given, utfallet av punkt 2 bestämmer graden av brådska för punkt 1. Haha, jag kallar dem punkt 1 och 2, men tänker på dem i omvänd ordning likförbannat. Det kanske är en rangordning för vikt, inte tid.
Det finns punkt 3 och punkt 4, de kan säga nåt om brådskan de med, men fan heller, jag klarar inte det här.
Det är en jävla patetik den här serien små klagomål. Du får ursäkta.
Avskiljaren: "|"
Som jag sa, dock: finns ingen tid. Det är, för att behålla lite heder, beyond annat än riktigt möte. Jag får vänta på min avskiljare. Jag låtsas det kan gå snabbt och tänker positivt.
Se upp för seriekrocken. Avspärrning önskas.
Och vilja ha rören raka men inte ge annat än skruvade själv. Slingriga.
Att inte ha nån karaktär och bara följa med fast det är dumt dumt dumt. Att inte ha tid att göra det vare sig snyggt eller så fult som skulle vara minimigräns innan en ny dag kommer med krock, seriekrock. Och jag vet inte helt säkert, men säkert nog att epitetet lögnare inte är far off från sanningen.
För mycket för snabbt för samtidigt. För. Alldeles för.
Jag har inte bara dragit i den själv, snaran. Men den sitter åt och helt ärligt var det länge sen jag kände mig så jävla illamående. Och fast jag kan filtrera bort den känslan, allt det andra ligger också där och kan ta över (det finns så mycket bra), är det i just filtret problemet ligger. Externt, internt - positiva sidor lurar mig att fortsätta. Ni säger åt mig att sluta.
Det är första del. Andra del är det veka, även med positiva sidor borta eller för länge sen utspelade kommer jag inte runt mig själv och hur jag inte kan det här. Vet inte. Ni säger åt mig att sluta.
Och jag bara kan inte. Men faktum kvarstår: Jag har aldrig nånsin blivit så oerhört anklagad. Även detta genom filter, förvisso, men fortfarande så hårt. Och när jag inte delar uppfattningen låter jag dels som en sån där, och dels gör det ingen nytta alls. Jag är fast i den där rollen igen och jag hatar den men måste värna om den och allt jag säger och gör skapar ringar i vattnet. Vågor. Tsunami, vem vet?
Då har jag inte ens varit inne på Samtidigt!
Det är så jävla trångt, men jag är så jävla smickrad, och så jävla ovan, och när en, två, tre, fyra, ringer mig i ett svep (och en till tittar sådär), kan jag bara känna det starkare. Ja, all of the above. Sedan garanterat välja den sidan, vägen, metoden man borde lärt sig vad den gör för länge sen.
Tied in bronze chains.
Önskar jag var den jag kallats för alldeles nyss: no regrets. Där är skillnaden, att bry sig eller inte, och jag tar stolthet i att bry mig. Men en lycklig idiot är åtminstone lycklig.
Kan i alla fall dra en ny skåra i pistolkolven, ifall sånt alls betyder nåt. Fortfarande scared to death för det där, men även om jag är mer missnöjd än nånsin med min egen fälla får jag sätta det här som positivt.
Där fick man för den viljan, pt. II - billigast i stan.
Så ligger man där bredvid och klockan är sjukt mycket redan, och hur kan tiden gå sådär fast man inte gör annat än att pilla lite i nåns hår och säga ingenting. Tänka hur man ska få det vidare, om man vill få det vidare. Sedan vänta hela resten av dagen innan man smyger sig fram lite sådär halvfegt och inte vet om man ska bli nöjd eller förvirrad av att nyktra kyssar givetvis är mycket bättre.
Jag vill säga nöjd, jepp jepp, säga nöjd.
Där fick man för den viljan.
Vi sätter det som positivt.
Vilja ha utopin Kristallklart Läge.
Och man tar en öl till och är som folk. En idiot, alltså. Gör sin lilla turn on the catwalk, får fram de sämsta och de bästa, det är inte något negativt egentligen. Det bara är så. Blicken ställer till det, saker som sägs och görs likaså. Människor kommer för nära, människor håller sig på avstånd, man vet inte, alls.
Tittar en sväng på telefonen, titt nummer jättemånga, och det räknas till tredje gången ett nytt inkommit från fel fel fel. För att inte tänka över: bara rulla med. På det sättet hamnar jag på samma plats vi började dagen, jag ser huset där mitt emot genom ett fönster, det är genom att rulla med jag sitter där jag sitter. Man behöver inte sluta, man kan hamna någon annanstans sen.
Och det blir en dag efter denna och den dagen innehåller illamående, stillasittande, förlorad matlust. Påminnelser om saker som kommer och saker som borde vara redan här. Det mesta jag skriver upp i kalendern nu vill jag göra, men skulle jag skriva allt skulle det inte vara så.
Jag behöver fan klippa mig, såhär kan man ju inte se ut nu.