Tied in bronze chains.

Jag sätter på mig tvångströjan jävligt frivilligt även om jag (inte ångrar men) är besvärad sen. Fan det är ett jävla liv att hålla på att klaga över men jag vet ärligt talat inte hur man gör sånt här. Fortsätter söka, fortsätter. Skickar mina mess på fyllan på klubben på chansen. Ser framför mig hur det kommer hända igen.

Önskar jag var den jag kallats för alldeles nyss: no regrets. Där är skillnaden, att bry sig eller inte, och jag tar stolthet i att bry mig. Men en lycklig idiot är åtminstone lycklig.

Kan i alla fall dra en ny skåra i pistolkolven, ifall sånt alls betyder nåt. Fortfarande scared to death för det där, men även om jag är mer missnöjd än nånsin med min egen fälla får jag sätta det här som positivt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback