Preskriberingstid: 2 minuter

Om jag förstår mig rätt förstår jag mig inte. Missförstå mig rätt. Ja.

Men det ligger därinne och ranglar och nu ska jag bara räkna ut i vilken låda det ligger bäst. Ska man maskera hela skåpet eller bara det som finns inuti? Ska man tänka på vem som ansvarar för vad eller ska man bara skita i vilket och inte ge det livslängden?

Jag kan bara ta ställning till saker jag har alldeles för lite fakta om. All information som finns ger mig bara huvudvärk. Jag hoppas du fungerar likadant.

Det är lite lustigt att ni gör det allihop. Och nu talar jag på det där sättet som bara är idiotiskt och sätter en uppdelning i två läger som nåt slags fiendeskap, men när jag säger ni menar jag ni som kommit i min väg på bara det där sättet.

Men. Det handlar om cykeln, som avståndsmarkör. Ni har med det där jävla fordonet som en brandvägg mellan mig och er. Vi stämmer träff, och man väntar en stund, och sedan kommer ni cyklandes dit. Och man vet att nu hamnar jag på fel sida om den, igen, garanterat. Och gör det. Men till och med på rätt sida om den blir avståndet längre än vanligt. Uppmärksamheten på gatan, på kanter, på styret.

Jag vet, av praktiska skäl oftast. L är försenad och jag ska väl kanske inte tycka det är bättre att vänta, men så jävla långt är det inte att gå, och ta vagnen i så fall, för helvete. För det är ju aldrig fråga om att något ska göras som kräver cykel, varken just då eller efteråt. Jag vill ha luften mellan oss som sakta krymper och sedan nuddar man och sedan håller handen den andra handen. Men du har en cykel där.

Det värsta då, ett tag sen nu förstås, när D dessutom hade den fina takten i övrigt. Hon kommer cyklandes. Till mötesplatsen från hemmet, med ett avstånd däremellan på kanske femhundra meter. Och när vi senare skiljs åt är det alldeles nedanför den sista backen upp till henne, och jag är helt förstörd, och D säger att hon nog ska gå hem nu, och jag tar vagnen som kommer förbi och tittar ut på D som leder cykeln uppför den branta backen, det ser jobbigt ut, och jag är som sagt förstörd men allt konkret jag tänker är varför i helvete hade hon med sig cykeln?

Om den bara skulle ledas över halva stan liksom.

Jag har börjat drömma om D, igen. Jag vill inte göra det. För det är alltid bra. Det slutar bra, saker är OK och jag är en sån som bara faller tillbaka fast allting bara var ett jävla helvete.

Du ska hålla dig borta. Att jag själv söker upp saker i vaket tillstånd är en sak, jag tycker om att kunna vara förbannad. Men jag tycker inte om att vara lurad en gång till, och ännu mindre om det är av mig själv.

Det enda jag egentligen ska fundera över just nu är om jag tycker det är bra eller dåligt att L plötsligt uttalar ett namn. Ja, dåligt för vad det direkt innebär, såklart, men om det är bra eller dåligt att det är lite raka jävla rör för i alla fall ett kort ögonblick. Men ge mig snälla några varv till i så fall. Jag kan ta det.

Det är runt i ring, tillbaka till ovetskap, jag inbillar mig saker. Rättare sagt: jag hoppas det är inbillning. Det brukar vara så, men vi börjar ju om från början hela tiden så man kan inte utläsa något alls om framtiden genom vad som sagts och gjorts förut. Jag ringer och du svarar inte. Men du kanske är upptagen.

Jag försöker tänka på annat genom att, i alla fall för ett tag, sluta röka. Bara två - snart tre - undantag finns, annars har jag inte haft en rökfri dag på säkert ett år. Någon fick mig på två olika sätt under detta år att fastna mer än jag tidigare gjort. (Ja, nu vet jag faktiskt skillnaden. Jag trodde det var inbillning förut, vanlig denial, men nu vet jag hur det verkligen känns att tänka på cigg jävligt mycket. Så att jag inte var riktigt beroende förr visade sig vara sant. Synd bara att man inte har nån användning för den sanningen i efterhand.)

Det fungerar förresten inte. Jag har upptäckt att det är fullt möjligt att ha inte bara två utan nästan tre saker ockuperandes mitt tänkande, som alla lika gärna på egen hand kunnat fylla ut hela hjärnverksamheten konstant. Jag försöker slå ut det med promenader i vårväder, men promenader i vårväder tenderar att trigga tänkande och tänkandet är rondellen. Och restriktionen är bara rekommenderad, inte fastslagen i lag.

Så mycket med det där, men det är just nu känslan av att något vänts åt motsatt håll. Och en smiley betyder förstås ingenting, men ändå är det bara dessa jag kan hålla fast vid. Men när till och med tekniken säger ifrån måste man ju börja undra lite grann.

Mitt sätt att undra är att försöka på nytt, fast sämre formulerat, och det är alltid svårt att veta om man hittat dit man skulle, även i vanliga fall. Så vad i helvete ska man utläsa nu? Eller imorgon, när du kommer ringa, eller, om jag inte kan vänta och ringer själv, och du bara säger att du är ganska trött? Det är långt långt långt då, till alla eventuella sms dagar senare. Det spelar ingen roll att de blivit regel, ett reglerat och uppmätt avstånd är ändå minst 90 procent av detsamma i omätt tillstånd.

Är det för att min uppmärksamhet skiftat lite, bara lite? Kom hit och skruva då för fan.

Det visste jag ju redan. Att man inte ska veta och förvänta. Men bara att du nämner datumet som en i'm sorry säger väl nåt. Som vanligt har jag ingen brådska, jag kan alltid lägga tid på arbete istället, men jag är uttråkad. Blir man inte alltid lite missnöjd när det läggs på igen en gång till? Är det inte precis som det ska? Förutom att det inte är det förstås.