Costanza, pt. II - I didn't realize coffee meant...

Alltså det får ju vara nån måtta och så. Hålla sig i skinnet/undvika problem, men jag är ju inte den som spottar i glaset. Jag hade ju redan spanat förr. Och nånting måste avleda uppmärksamhet från den där andra saken som väl inte lär hända men inte släpper mig ändå.

Så jag väljer problemvägen, glad i hågen, vi ska av på samma hållplats. Praktiskt. Så är det kallt men man är kvar ute ändå, länge som fan, sen hem. Kolla Face, meddelande. Ensam hemma, de andra borta, tycker det är lite jobbigt. Jag svarar som en idiot som inte fattar nåt. Mer antydan. Jag svarar som en idiot igen, sen kommer tänkte ringa dig och be dig komma hit men jag har ju inte ditt nummer. Hallå! Costanzaaa!

Raskt svara rätt, raskt traska dit. Vem vet, de andra kanske visst är på väg hem. Kommer dit/stannar kvar.

Och nu börjar det bubbla upp. Frågor om den där ständigt återkommande jävla idiotgrejen, den jag inte fattar hur den kan ha orsakat så mycket skit. Men det verkar lugnt för den viktigaste delen häromkring, just nu. Jag ska se efter.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback