I ain't done wit u yet.
Det myllrar och har sig. Saker drivs till spetsen, jag kan inte ta såna här beslut. Det tvingar mig bara att inse hur mycket jag hellre fortsätter i myllret än tar med något därifrån.
Eller också vill jag ta med mig något annat än det som ges, eller vänta och se. Vänta och se är fan mina ledord och min curse. Jag kan inte ikväll, imorgon, onsdagtorsdag. Jag kanske är upptagen. Jag vill bort från det, jag är hellre bara i kaos. Jag vill till det, men vägen går genom kaos.
Jag blir, oavsett allt annat, livrädd inför den seriösa vägen. Jag säljer bara kroppen: Inga kyssar - off limits! Det finns bara förpliktigelser den vägen, och det är närmare än på länge och kanske skulle jag nöjt mig med bara det första hotet/löftet som avbröts när någon hade mer vett än jag skulle haft.
Skriva pro/con-list, ja precis, det ligger fan inte långt bort nu. Hur gammal är du? Det är en viktig sak. Får jag skriva det på min lista?
Jag har aldrig gjort det här förut - kan man säga det?
Jag är inte klar med en annan sak egentligen - kan man säga det?
Och så släpper blicken ett tag.
Men det är bra.
Allt är bra, ett tag, tillräckligt. Det jag gör nu är att intala mig att det är OK att inte veta. Att inte ha mål. Jag vet att jag vill ha det, men jag vet inte hur det känns utan heller. Bara nivåer, grad av styrka. Finns utan?
Men det är bra. Det är bra.
Lite som att man inte vet.
Eller precis så. Att man inte vet riktigt var det står längre, ens på hemmaplan. Man börjar rota och gräva och egentligen är alla resultat beroende av dagsform och vem man pratade med sist. Arbetet med saker rörande gamla historier gör att sånt rivs upp, tillsammans med andra faktorer som river upp. Fan.
Jag tror att det är head over heels jag vill ha. Men erfarenheten är inte så god. Jag startar hype kring varje öppning och tjatar öronen av några stackars individer och sen tänker de efter några floppar att man inte ska lyssna så mycket på vad jag säger. Peter och vargen. Green Lantern och kärleken. Haha.
Det är väl egentligen bra, att man inte låst sig och grämer, men jag vill bara skaka av mig singelblicken som vägrar lämna när man är ute. Och jag vet bara ett sätt att göra det på. Två, men det andra är bara ett skämtalternativ jag inte ens vill tala om vad det är.
Alla rena ångestmoment ur vägen, nästan, det borde vara solsken nu.