Preskriberingstid: 2 minuter

Det är lite lustigt att ni gör det allihop. Och nu talar jag på det där sättet som bara är idiotiskt och sätter en uppdelning i två läger som nåt slags fiendeskap, men när jag säger ni menar jag ni som kommit i min väg på bara det där sättet.

Men. Det handlar om cykeln, som avståndsmarkör. Ni har med det där jävla fordonet som en brandvägg mellan mig och er. Vi stämmer träff, och man väntar en stund, och sedan kommer ni cyklandes dit. Och man vet att nu hamnar jag på fel sida om den, igen, garanterat. Och gör det. Men till och med på rätt sida om den blir avståndet längre än vanligt. Uppmärksamheten på gatan, på kanter, på styret.

Jag vet, av praktiska skäl oftast. L är försenad och jag ska väl kanske inte tycka det är bättre att vänta, men så jävla långt är det inte att gå, och ta vagnen i så fall, för helvete. För det är ju aldrig fråga om att något ska göras som kräver cykel, varken just då eller efteråt. Jag vill ha luften mellan oss som sakta krymper och sedan nuddar man och sedan håller handen den andra handen. Men du har en cykel där.

Det värsta då, ett tag sen nu förstås, när D dessutom hade den fina takten i övrigt. Hon kommer cyklandes. Till mötesplatsen från hemmet, med ett avstånd däremellan på kanske femhundra meter. Och när vi senare skiljs åt är det alldeles nedanför den sista backen upp till henne, och jag är helt förstörd, och D säger att hon nog ska gå hem nu, och jag tar vagnen som kommer förbi och tittar ut på D som leder cykeln uppför den branta backen, det ser jobbigt ut, och jag är som sagt förstörd men allt konkret jag tänker är varför i helvete hade hon med sig cykeln?

Om den bara skulle ledas över halva stan liksom.